Männen som inte lät paellapannan stoppa dem

Av Julia S Ormsmarck

I en värld där telefoner kan låsa upp dörrar och robotar kan servera middagen finns det fortfarande en tradition som håller sig stark – männen som samlas som ett hänfört supportergäng när någon försöker laga något. Ja, du vet vad jag menar, scenen där en ensam man provar på det ovissa äventyret att fixa en läckande ventil, medan andra män kretsar runt honom som publik på en rockkonsert.

Det är en mild augustikväll och en skara på sjuttiotal personer samlas i en trädgård för 50-årsfirande. Små grupper av väldressade människor minglar, vissa vaggar i takt med livemusiken, andra smuttar på rosévin i glasen. Mitt i trädgården står en kock, solglasögon på näsan, som i en dans lagar paella med flytande rörelser. Ris hit, kryddor dit. Dock verkar paellapannan ha tappat takten. Ingen ånga, inget småputtrande, inget liv alls.

Kocken böjer sig för att inspektera gasolanslutningen till paellapannan och över trädgården färdas ljudlösa signaler. ”Hör upp, alla män! Vi har en SITUATION här. Något har kraschat!” Inom tio sekunder omger fem män paellapannan. Ett ögonblick till, och fler hade anslutit sig till skaran. Vissa i knästående, granskande kopplingarna, andra med händerna på höfterna och skeptiskt höjda ögonbryn. Det är som om de grundat en supportklubb för hammare och skiftnycklar. Fantasihejaropen ekar: ”Hej heja! Ge den kopplingen vad den förtjänar, som om världens, eller i alla fall den här festens, öde vägde på din axel!” Råd och tips haglar, eller snarare hur DE skulle ha agerat, om skruvmejseln var i deras hand.

Efter starkt teamwork (och lite blod från en missriktad skruvmejsel) är problemet löst och paellapannan puttrar på igen. Festen kan fortsätta och kvällen utvecklar sig till en fantastisk fest, så som bara sensommarens magiska nätter kan göra.

Men bakom det här fenomenet döljer sig faktiskt en rimlig förklaring. Genom historien har män, enligt samhällets normer, kopplats till tekniskt kunnande och handlingsförmåga. Att fixa saker har ansetts vara en maskulin förmåga, och det verkar som många män med entusiasm omfamnat denna roll. Vem har inte passerat en byggarbetsplats där en man arbetar omgiven av åskådare?

Att klara en natt i skogen är en sak – att byta däck eller laga en droppande kran är testet av manlighet i modern tid. Som om reparation och hantverk blivit en riktig manlighetsrit. Men detta fenomen involverar så klart inte enbart män. Det är bara det att vi sällan ser lika mycket ”publik” när en kvinna kämpar med en laggande laptop eller fixar en läckande kran. Vi kvinnor jobbar helst ensamma, i tysthet. För vem vet, tänk om någon kritiserar oss? Tänk om vi gör fel och någon är där och iakttar.

Kanske är tiden kommen att skapa en inkluderande atmosfär, där alla, oavsett kön, kan uppleva den gemenskap som samlas när något ska lagas. Men för mig, nej tack. Jag vill inte ha åskådare när jag reparerar. Men hylla mig gärna efteråt, när gräsklipparen går som en dröm.

Julia S Ormsmarck