Krönika: ”Bra jobbat, sa klockan – när jag hämtade chips"

Av Per Brolléus

Krönika från redaktör Brolléus om hur klockan varje dag leverar dåligt samvete - och ibland totalt omotiverat beröm.

Sommaren är slut – jo, så är det – och man kan blicka bakåt och man kan blicka framåt. Näppeligen avancerad info du fick där.

I alla fall så konstaterar jag att jag har rört på mig för lite i sommar och att det måste bli ändring på det. Samma tanke susar genom 90% av den vuxna delen av befolkningen i detta land just nu. Jag lovar.

Till min hjälp har många (inte alla, men många) digitala kontrollsystem för rörelsenivån i kroppen. Kan vara mobiltelefonen som sköter detta eller, vilket är ännu mer effektivt, en klocka. En digital och smart klocka. Den vet det mesta om mig. Tror den.

Att jag inte rört på mig tillräckligt mycket i sommar äääälskar klockan att berätta. Hade inte GDPR-lagen funnits så hade säkert infon om alla människors tillkortakommanden automatpublicerats på nån sajt till allmän beskådan. ”Per rörde sig för lite igår, knappt nånting, han är lat”, skulle det kunna stå och därefter skulle folk kunna håna eller peppa med kommentarer.

Min klocka peppar mig – tror den. Fast sanningen är att peppen oftast är sådär elakt feltajmad att man bara vill slå sönder armbandsuret. Och det börjar redan på morgonen ungefär när man duschad och klar kliver ut genom ytterdörren för att ta sig till jobbet. Då plingar det till runt vänster handled och klockan, som ser dagen som en fysisk utmaning, meddelar mig att ”du kan klara målet idag”. Målet att röra sig och träna. Observera: ”KAN klara”.

Jag hoppar in i bilen och kör mina kilometer till kontoret och ser att de där tre ringarna som klockan vill att jag fyller har kommit nån millimeter. En röd ring för rörelse, en grön för träning och en ljusblå för att stå upp.

Jag står upp hela dagen, har alltså ingen kontorsstol, men ändå säger klockan till mig framåt niokaffet, som tas en trappa ner, att det var bra att du ställde dig upp när jag går ut från mitt rum. Alltså har inte de första stående timmarna räknats!!! Det är som att ge sig ut på en löparrunda utan klocka eller mobil – har det inte registrerats så har det inte hänt. Helt bortkastad träning.

Och så fortsätter dagen. Jag står, klockan ber mig ställa mig upp (kan bero på att jag har för korta ben). Kvällen kommer och jag känner att jag jobbat hårt, flängt runt på en massa ställen och är värd en stund i soffan.

Sitter där i tio minuter när klockan lyser upp med ett nytt meddelande: Du kan fortfarande klara det.

Tack, men nej tack. Jag är trött, klockan är kvart över nio, jag ser på ett avsnitt av en serie och jag vill verkligen inte veta att klockehelvetet tycker att jag borde ge mig ut för att springa, nu.

Dåligt samvete? Ja, i massor. För klockan fortsätter att slänga ur sig info som bara hamnar i en tung ryggsäck…

Förutom vid ett tillfälle.

Det är lördag, jag liggsitter i soffan och kollar fotboll på teven. Med försnack så har jag liggsuttit så där i dryg timme. Det blir paus och jag reser mig för att göra tre saker: Hämta en öl, fylla på skålen med chips och kanske ta en cigarill.

På klockans skärm ser jag en pil som pekar uppåt och en text som säger: ”Bra jobbat”.