Historien om världens viktigaste grej: Toapappret

Av Per Brolléus

En krönika från redaktör Brolléus om att det är fem år sedan covid lamslog en hel värld – och inte minst miljoner människors hjärnor.

Det började med några märkliga rapporter i nyheterna som innehöll några än mer märkliga ord.

Corona (var ju en extremt lättdrucken lager från Mexiko)

Covid (med ett 19 efter, och hette det ko-vid eller kå-vidd?)

Pandemi (något som bara fanns i historieböcker kopplat till digerdöd och tyfus)

Statsepidemiolog (vilket absolut ingen kunde uttala)

Folkhälsomyndigheten (trodde dom bara bestämde hur många smörgåsar man skulle äta)

Handsprit (fanns bara i undersökningsrummet på vårdcentralen)

Inget av de här orden ingick i en helt vanlig människas verbala ordförråd. Och det kanske var därför som vi reagerade så in i (jag vill svära här) korkat. För nog hade det varit rimligare att dra på munskydd, undvika folkmassor och absolut inte besöka gammelfarfar på ålderdomshemmet istället för att rusa iväg och köpa toapapper. TOAPAPPER!!!

Vem lyckades sprida informationen som gjorde att alla tiders rekord i toapappersförsäljning slogs? Toapapperstillverkare (jag intervjuade några sådana) fattade ingenting men gnuggade såklart händerna och körde femskift i fabriken.

Jag försöker hitta förklaringen djupt inom mig själv – det går inte. Inte vid ett enda tillfälle tidigare i vare sig min hjärna eller hos någon av mina släktingar eller vänner så har toapapper varit det första man tänkt på när man drabbats av influensa.

Inte ens vinterkräksjukan kan få en vettigt skapad hjärna att tänka TOAPAPPER. Men våren 2020 var inte som andra vårar.

Jag åkte som reporter till Ullared och mötte människor med dubbla kundvagnar fyllda någon meter upp i luften av just toapapper.

– Det kommer ju ta slut, sa en kvinna jag mötte när hon och en väninna handlat på sig sisådär 500 rullar var.

Ja, de hade rätt. Det tro f-n att toapappret tar slut om miljoner svenskar hamstrar gigantiska mängder av något man använder när man helt enkelt ska torka sig där bak. Jag besöker kanske en toalett tre gånger om dagen för denna sorts pappersbehov, men med tanke på inköpens storlek så är det rimligt att tro att folk räknade med trettio, kanske femtio skitstunder varje dag.

Jag hånade toapappersköparna via min dåvarande arbetsplats P4 Halland. Kraftigt. Sa: Är ni dumma i huvudet när jag sände eftermiddagsprogrammet en fredag och precis hade rapporterat om att toapappersavdelningarna på varenda varuhus gapade tomma. NU ÄR DET KRIS och jag säger riktigt elaka saker om de dårar som skapat denna brist.

Åker hem till Skummeslöv. Går in på… Men va… Jag dör… Inser alltså samma kväll som jag hånat toahysterin att mitt toapapper är slut. Tar på mig keps som dras ner så man knappt kan se min mun. På Svens Livs var det slut, på Willys i Båstad var det slut, på Ica i Båstad var det slut, men på Ica Maxi i Mellby hade dom en jättebal hushållspapper kvar. Köpte den och hoppades att ingen i hela världen skulle se mig smita ut till bilen.

Hör en röst bakom mig.

– Tjena Per. Grattis. Du hittade. Jaså, du bunkrar också? Hälsa sambon…