Gudrun – ur ett helt annat perspektiv

Av Per Brolléus

Det är 20 år sedan Gudrun slog till mot Sverige. Redaktör Brolléus trakter var bland de värst drabbade områdena i landet. Men här kommer en bekännelse om katastrofen ur ett helt annat perspektiv – om stadsbon som inte fattade någonting. Och som än idag skäms över det.

Om man bodde eller befann sig på landsbygden eller ute på vägarna den där lördagskvällen för 20 år sedan så fick man med egna ögon uppleva den värsta naturkatastrofen i svensk modern historia. En skräckfilm – fast på riktigt.

Det jag nu ska skriva om är om Gudrun fast ur ett annat perspektiv. Ett blåögt och i det närmaste totalt naivt perspektiv, mitt perspektiv. Än idag, 20 år senare, så skäms jag över hur jag initialt på söndagsmorgonen betraktade och beskrev stormen som ödelagt så ofantligt mycket för så ofantligt många.

Vi börjar på lördagen den 8 januari. Redan på eftermiddagen när jag körde från Intersport Cup, fotbollsturneringen inne i Sunnerbohov, så hade träden börjat falla längs ringleden runt Ljungby. Det var den sträckan som där och då skapade min första bild av Gudrun. Jag kom hem och i villan på Brogatan kändes det som om altantaket skulle lyfta. Det knakade och small runt betongvillan och under någon timme var vi strömlösa.

En av tusentals vägar där det inte gick att komma fram. Foto: Niklas Larsson/Bildbyrån

Jag skulle vara dj den där kvällen – på Toftaholms herrgård. Under förmiddagen hade jag varit ute på herrgården två mil norr om stan och riggat högtalare, lämnat väskan med alla cd-skivor och var vid åttatiden på kvällen redo att köra ut för en lång natts dansande med gäster från hela Europa.

Telefonen ringer. Det är krögaren på Toftaholm som berättar att strömmen gått och han ber mig ta med en massa batterier så kan vi kanske spela musik via en gigantisk bergsprängare (för er yngre som läser så var det så man kallade en stor bärbar stereoradio med cd-spelare förr).

Det står en 190 centimeter lång människa på bilden... Foto: Per Brolléus

Jag sticker ner till Maxi och handlar. Ser att julbelysningen nere på stan har börjat hänga snett. That’s it. När inköpet av massor av sådana där stora runda batterier är gjort så åker jag hem igen. Sambon säger: ”Du kan inte köra ut i det här vädret”. Jag svarar: ”Jamen det måste jag ju. Jag är ju bokad som dj.”

Telefonen ringer igen. Det är krögaren som säger att det inte går att ta sig fram med bil till Toftaholm längs ”stora vägen” eftersom det blåst ned träd. Jag letar på kartan om man kan ta en annan väg och går ut i bilen. Hinner inte köra förrän krögaren ringer igen (ett under att hans telefon fortfarande gick att ringa på) och säger att jag inte bör köra ut alls. Det är för farligt. Min reaktion är att han måste överdriva.

Vaknar upp efter en ytterst dålig sömnmässig natt. Solen skiner, det är klarblå himmel och söndag den nionde januari. Telefonen ringer igen. Det är kollegorna inne på P4 Kronoberg som vill ha en rapport om läget i Ljungby. Jag hoppar in i bilen och kör runt – i stan. Bara i stan.

Det är nu mitt mörkaste ögonblick under 28 år som reporter och programledare på Sveriges Radio blir verklighet. I min första rapport berättar jag att det är katastrofilla – flera träd i Järnvägsparken och all julbelysning har blåst ned. Nämner också att det längs ringleden runt Ljungby är besvärligt att ta sig fram. That’s it.

Minnestenen i Unnaryd... Foto: Per Brolléus

Åker ner till dag 2 av Intersport Cup, klockan är väl runt 10. Knappt ett enda lag är på plats och jag inser att jag bör nog ta mig en ny runda. Innan jag lämnar Sunnerbohov kommer en polis, som inte är eller har varit i tjänst under helgen, fram till mig och säger: ”Fan vad du överdrev i radion, Per. Det är ju bara några träd och lite julgirlanger som blåst ned. Det kan man väl inte kalla katastrof.”

I skallen blir jag orolig för att jag har överdrivit, att jag inte var trovärdig. Men allt ställs på ända när jag kör från Sunnerbohov mot Lagan. Vägen är spärrad efter Myrebo. 25:an mot Växjö är öppen en bit, sen stängd. Åker mot Vislandavägen efter att ha sicksackat mellan trädstumparna på ringleden. Det är en vägg, en tre-fyra meter hög vägg. Kollar Liatorpsvägen, samma sak. Jag ryser. Jag ryser av flera skäl. Dels över hur det ser ut längre ut från stan och dels över den där rapporten jag lämnade för någon timme sedan, den där jag pratade om nedblåsta julbelysningar och något enstaka träd i Järnvägsparken. Ljungby är helt avspärrat, men elen fungerar, mataffären är öppen och ett par stadslag spelar fotboll inne i Sunnerbohov.

Åtta personer i Kronobergs län dog under Gundrun och uppröjningsarbetet. Foto: Niklas Larsson/Bildbyrån

Kör mot Bolmstad, men kommer bara några hundra meter på vägen efter avfarten mot CTC och de andra industrierna väster om E4:an. En ännu högre vägg och ett myller av folk i gula reflexkläder som sågar sig fram.

Jag känner tårar som rinner. Jag har ingen aning hur jag ska ta in katastrofen jag ser framför mig. På radion pratas det om tåg som står stilla, om hundratusentals hushåll utan ström och en busslast resenärer som sovit i bussen under natten. Den totala katastrofen är långt ifrån offentlig. Ingen på landsbygden kan kontakta omvärlden, ingen vet hur helvetet ser ut där. Och jag pratade om nedfallen julbelysning och anklagades för att ha överdrivet…

Det kan låta märkligt, men timmarna efter insikten så kände jag en märklig skuld. Jag levde fortfarande på euforin att jag och kollegan Peje Johansson hade startat en insamling till tsunamikatastrofen och på ett dygn i mellandagarna samlat in tre miljoner kronor. Kvällsposten gjorde ett helsidesreportage om mig och jag kände mig som en hjälte. Men nu mådde jag skit – för att jag inte förstått…

Observera lastbilens storlek i förhållande till högarna... Foto: Per Brolléus

Jag var såklart inte den enda stadsbon som blåögt stod där med skamkänslor och som inte fattade. Försöker trösta mig själv med att katastrofen var så ofantlig att det rimligtvis inte ska gå att fatta, men et hjälper föga.

På måndagen den 10 januari började jag sända mitt egna nya morgonprogram i radion, Uppe. I veckor hade jag planerat för en massa riktigt roligt innehåll (det här var på tiden som radio framförallt skulle underhålla lyssnarna). Allt sket sig. I tre veckor sände vi med ett enda gigantiskt innehåll – Gudruns effekter på människor, landskapet och framtiden. Vi gjorde det fantastiskt bra och jag fick till och med träffa kronprinsessan några veckor senare och berätta hur vi hade gjort och hur vi resonerade.

Jag nämn inte med ett enda ord julbelysningen eller det nedfallna trädet i Järnvägsparken.

Per Brolléus

redaktör