Krönika: 15 för moppe, 62 för seniorrabatt

Av Per Brolléus

Livet består såklart av många faser. Vissa av dessa är helt och hållet knutna till ålder. 15 år så får du köra moped och är straffmyndig, när du är 18 får du rösta och ta körkort, 20 betyder handla på bolaget och förr kunde man åka till Mallis och partaja extremt hårt fram till 33 (ni som vet ni vet).

Sen händer det inte mycket. Från 33, som ju var en övre gräns, är det tomt. Inga fler åldersstreck att längta till, inga milstolpar att passera förutom pensionen som ju numera är en rätt utsuddad och rörlig ålder.

Men så en dag händer det.

Jag sitter i soffan och scrollar på några nyhetssajter, jobbdagen är bakom mig och det har gått fem dagar sedan jag fyllde år. Jag mår ganska bra och ska strax resa mig för att åka till gymmet och köra ett spinningpass.

Då plingar det till i telefonen. Ett sms. Det kommer från en matvarukedja (vill inte hänga ut företaget här, men dess logotype är gul och blå). Min högra tumme klickar upp messet. Jag hinner inte läsa hela texten innan min kropp studsar hela mig ur soffan på ett sätt jag inte ens visste att jag fysiskt var kapabel till. Från sittande till stående – på nolltid.

Det är ett ord jag fastnar för. Eller två. Jag läser orden igen. Jag svär. Nej, jag skriksvär, alltså så högt att en granne två hus bort kunde höra varje stavelse:

DIN SENIORRABATT.

Det står att jag från och med nu har 5% seniorrabatt. Hade jag haft sämre tarmsystem så hade jag kaskadkräkts. Ja, jo, jag har fyllt 62, det har jag. Men det behöver ingen bry sig om. Jag är 35 i sinnet, max 45 i fysiken och ofta lika barnslig som en 13-åring. Kom för f-n inte och ge mig seniorrabatt.

Jag vet, jag har panik för att bli gammal oavsett hur underbart folk uttrycket att pensionärslivet är. Glöm det. För mig är det en oändlighet bort och jag lovar i samma stund som jag får sms:et att inte sätta min fot i just detta matvaruhus igen. Aldrig, aldrig, aldrig.

Rabatter tar jag gärna emot, men aldrig aldrig aldrig aldrig för att jag har passerat 62 och har blivit senior och på så vis är en person som behöver nån slags hjälp för att ”få ihop det”.

Det kokar i kroppen, jag är en fullständigt förnedrad herre, min manliga stolthet har drabbats av en atombomb, det ryker ur mina öron. Jag vrålar och skriker och sätter på den absolut tyngsta housemusiken jag kan hitta, högt som satingen, scrollar efter numret till Johan (han från Markaryd som tatuerar) och tänker att på nästa Håkan Hellström-konsert ska jag stå ännu längre fram bland sena 90-talister i sjömansdräkter.

15 moped, 18 körkort, 20 systemet och 62 seniorrabatt…

Och nej, jag har ännu inte satt min fot i det blågula matvaruhuset.

En förnärmad redaktör Brolléus