Ingrids tydliga budskap: "Vi får aldrig tystna"

Av Per Brolléus

– Jag kan inte släppa det. Och vi får aldrig tystna.
Båstadbon och ängelholmaren Ingrid Ohlssons kamp att berätta för nya generationer om nazisternas grymhet under andra världskriget får inte ta slut. Det har hon svurit på.
– Jag har lovat en överlevare det. Vi som kan berätta måste berätta.
I Ingrids fall har löftet blivit utställningar, föreläsningar, resor, en film – och nu en film till.

Vi ses på ett fik i Ängelholm. Ingrid och jag. Det är onsdag och i lunchekot på radion rapporterade man nyss om den bräckliga vapenvilan i Palestina-Israel-konflikten. Folk spatserar omkring på stan och livet är ganska behagligt.

För Ingrid Ohlssons är det definitivt väldigt behagligt – trots det förfärliga ämnet som hon dedikerat sitt liv åt.

– Att göra något bra gör att man mår bra.

Och det senaste i Ingrids kamp att aldrig glömma nazisternas fasansfulla grymhet mot miljoner och åter miljoner människor är en ny film.

– Efter den första filmen som kom redan för sju år sedan bestämde jag mig för att inte göra om den grejen. Men, man är väl inte sämre människa än att man kan ändra sig, säger hon med ett brett leende.

Filmen utgår från ett gäng konfirmander och deras resa till koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau, ett av de värsta helvetena på jorden. Det var dit pojken Emerich Roth deporterades tillsammans med sin familj – en pojk som långt senare skulle bli en enormt nära vän till Ingrid och viktig berättare. Det som de 64 konfirmanderna såg på resan till Polen i våras blandas i Ingrids nya film med en av de sista intervjuerna som hon gjorde med Emerich, som avled för snart tre år sedan 97 år gammal. Och som ett slags andningshål i den förfärliga sanningen som filmen tar upp, så framförs ”En sång till modet” av ingen mindre än låtskrivaren Mikael Wiehe själv.

– Jag chansade och mailade Mikael och frågade. Hans svar var fantastiskt. Dels om hur mycket han och hans familj hatade nazisterna, att han själv hade lämnat över ett pris till överlevaren Emerich och att utan omsvep tackade ja till att vara med.

Under intervjun med Ingrid så blir det svårt att hitta punkten då allting startade, då hon på riktigt bestämde sig för att nazisternas tyranneri aldrig skulle falla i glömska. Det kan ha varit när dottern kom hem från skolan och sa ”Mamma, vet du vad Hitler gjorde?” eller hon träffade överlevaren Emerich Roth eller när hon för första gången besökte nazisternas förintelseläger Auschwitz.

Egentligen spelar det ingen roll när allting startade för Ingrid, utan det viktiga är, menar hon, att det aldrig slutar.

– Vi får aldrig sluta att berätta, säger hon och blir genast mer allvarlig. I filmen är det en av konfirmanderna som påpekar just detta på ett så otroligt starkt sätt. Hon säger att nu när hon varit på plats i Auschwitz så är hon ett vittne och att vittnens uppgift är att berätta.

Exakt var och när Ingrids film kan ses härnäst är oklart, men vad filmen ska göra för nytta är hon desto mer bombsäker på.

– Den ska skapa en känsla som slår an ens triggerpunkter. Det ska inte gå att värja sig för viktigheten att aldrig låta nazismens ideologier ska få växa upp igen.

Nyligen visades filmen på Raul Wallenberg-akademin inför ögonen på två kvinnor som stod Emerich väldigt nära – dels hans fru och dels hans syster som tillsammans med honom själv var de enda från den sju personer stora familjen som överlevde nazisternas människoslakt.

Den 27:e januari nästa år är det prick 80 år sedan Auschwitz befriades och samtidigt Förintelsens minnesdag, samma dag som Ingrids tjeckiske vän Emerich Roth tre år tidigare begravdes på.

– Det är många händelser och datum och personer som på något sätt kopplas ihop i allt det här. Det är nästan lite kusligt hur just det har blivit en röd tråd i allt det här. Men i grund och botten handlar det om att berätta – om och om igen. Det som hände får aldrig falla i glömska.

För att berätta krävs det ord, men i en av broschyrerna som besökarna till utställningen får så är det just ord som saknas.

– Mmm, så är det, säger Ingrid och bläddrar upp den lilla foldern som fått namnet Livskunskap.

– Jag vill att den som ser filmen eller har upplevt min föreläsning själv ska reflektera och skriva ner sina tankar. Det är dessa som sen ska berättas vidare och aldrig aldrig aldrig tystna.

Lunchen är över och på torget vandrar ängelholmare tillbaka till jobbet eller på väg till hem. Och det för dessa och många hundratusen andra som Ingrid vigt senare delen av sitt vuxna liv till att berätta det som aldrig får sluta berättas.

– Och det är de unga vi måste fokusera allra mest på. De som inte vet måste få veta.