Älskade, hatade minnen på Facebook

Av Julia S Ormsmarck

I en värld där minnen inte längre gömmer sig i endast dammiga fotoalbum eller i gömda lådor, har Facebook blivit vårt eget digitala album till gångna dagar. Varje gång ”Denna dag för [antal] år sedan” dyker upp i flödet, är våra minnen bara några klick bort. Det finns en slags magi i att öppna Facebook och låtas svepas tillbaka i tiden, där varje bild och kommentar berättar en historia, en skrattretande anekdot eller kanske till och med en tårdrypande saga om vänskap och kärlek. Eller är det så?

För en del är det säkert som att öppna en underbar skattkista av minnen. För mig är det oklart. Det kan vara en skattkista men det kan också vara en Pandoras ask, med texten ”Läs på egen risk”. Jag både vill se men samtidigt inte, jag är nyfiken, men lite rädd. Precis som när jag för första gången träffade min svärmor och hon presenterade mig för familjens fotoalbum – inklusive alla Joakims exflickvänner. Jag visste inte riktigt om jag verkligen ville se de minnena men jag var för nyfiken för att låta bli.

Samma känslor dyker upp när jag ställs inför minnen på Facebook. Beväpnad med nyfikenhet och en skämskudde klickar jag mig igenom mina digitala nostalgitrippar. Ibland är det som att hitta en guldgruva. För åtta år sedan på den här dagen åskade det som om världen skulle gå under och vår älskade hund Greta kröp upp i mitt knä för att söka skydd. Greta finns inte längre hos oss, men minnet av henne får mig att både le och gråta.

Men sen kommer minnena som borde ha genomgått någon form av kvalitetsgranskning innan publicering. För tio år sedan var mitt största bekymmer att jag hade våffelsug. Det var hela historien, folks! Inga bilder, inga dramatiska vändningar. Bara våffelsug. För tretton år sedan undrade jag högt över varför finländska barnvisor var som skriven av gråtmilda kompositörer. Oh Julia för tretton år sedan, så mycket jag har att lära dig. Och det här är bara de rumsrena exemplen jag återger här.

Numera är jag mer återhållsam. Sällan delar jag med mig av egna inlägg, men jag blir ibland blir jag taggad i andras. Jag smygkikar på folks inlägg, tar del av deras digitala äventyr, och försöker låta bli att drunkna i allt som faktiskt finns på Facebook idag. Jag kan känna en saknad efter tiden då Facebook var enkelt och mer privat istället för en arena för diverse dynga och desinformation.

Men även om jag skäms över vissa minnen och undrar vad jag tänkte när jag publicerade dem, inser jag att de är en del av min resa. Men i framtiden kommer jag inte ha några minnen att gå tillbaka till för idag på Facebook. Kanske är det dags att återgå till att dela meningslösheter. För om tio år vill jag ha något att skratta åt, något att fälla en nostalgisk tår över. För Facebook är vår moderna skattkista, och ibland måste man våga sig in i den, även om det kräver en rejäl skämskudde.