Kärleken till prylarna räddas med ett hemligt rum

Av Per Brolléus

Egentligen är det en hobby för både Johanna och hennes mamma. Eller till och med en kombo av två hobbyer – mamma Ingelas återbrukande och dottern Johannas kärlek till prylar. Och tillsammans bildar dessa en gemensam lekstuga några kilometer utanför Munka-Ljungby som är öppen för kunder. I alla fall ibland.

Att driva ett intresse så långt att det blivit en butik är kanske inte jätteovanligt. Men att driva den butiken ihop med sin egen mor är kanske lite mer speciellt. Vem bestämmer? Mamma Ingela eller dotter Johanna?

– Det är jag, säger Johanna utan minsta tvekan. Det är liksom min tur nu och dessutom så är det ju min butik som mamma ”bara” är med i. Så hon låter mig styra och ställa loppisen, som vi båda gör kastat oss in i med mycket kärlek.

Och den kärleken till prylar har alltså blivit en loppis, men inte en sådan där som är proppfull med allt mellan himmel och jord, utan en, enligt Johanna, finloppis.

– Jomen så är det. Här rotar man inte i lådor, det har ju jag redan gjort. Jag åker runt, letar, plockar ut och köper grejer som jag själv tycker om. Sen hoppas jag att folk tycker detsamma.

Så är alltså upplägget i garaget utanför Munka-Ljungby. Det är inte knökafullt, utan lagom många grejer och som alla har en slags kärleksrelation med Johanna.

– Jag blir bättre på det, men det har ibland varit väldigt svårt att skiljas från en vas, en lampa, en prydnadsgrej eller ett smycke som inte är som det där vanliga.

Knepet för att Johanna inte ska hamna i en livskris varje gång en kund vill köpa något är ett ”hemligt rum”. För några meter bakom den läckert inredda butiken i garaget så finns det ett litet rum till.

– Här får saker som jag köper in och blir kär i vila ett tag innan de kommer ut i butiken och får en prislapp. Ett slags långsamt farväl, menar hon och skrattar.

Ju mer vi pratar desto mer uupenbart blir det att det är vägen som är målet, vilket också är den definitiva och gemensamma nämnaren för duon Ingela och Johanna.

Mamma Ingela höll under många år på med second hand och vintage, men har i princip släppt den delen och är idag sömmerskan som av återvunnet tyg skapar kläder.

– Hon får en idé, syr upp en kavaj ganska snabbt, men absolut bara i ett exemplar. Vill man ha en större storlek så blir det oftast ett nej, för då har hon redan hittat något annat att skapa. Hon är sån, går liksom inte att ändra på. Det är lusten som driver henne, inte beställningar.

Men det funkar att jobba ihop med en sådan mamma?

– Ja, det är fantastiskt att få umgås via det här. Det är unikt.

Och vad tänker mamma om att jobba med dig?

– Tror hon ser det som ett ypperligt tillfälle att få göra något tillsammans med sin egen dotter. Jag tror det, i alla fall.

Även om mamma Ingela släppt en del av sitt vintageintresse så är det gott om just den sortens kläder i finloppisen. Men, det är synd att säga att Munka-Ljungby skriker efter retrokläder.

– Njae, det är inte jättehett här. Hade jag haft de här kläderna, säger Johanna och pekar på en kavaj och en byxdress i något slags plyschmaterial, i Stockholm så hade de sålts tvärt. Men det är också kul att de få hänga här lite längre eftersom jag ju är kär i grejerna.

När den märkliga skålen med en stor svanhals eller den ljusblå byxdressen blir sålt är också svårt att veta ur ett annat perspektiv.

– Ja, vi har ju inte öppet så ofta och vi har inga fasta öppettider, utan det blir någon kväll eller någon helg när vi har tid. Det här får aldrig bli en belastning, utan det här är min lekstuga där jag kan sälja av grejer som jag har som hobby att köpa in.

Passion att hitta alla speciella grejer hade aldrig fungerat om Johanna inte blev av med prylar i samma takt som de kom in.

– Det svider att sälja ibland, men du kan inte ana hur det hade sett ut här om jag inte sålt, avrundar Johanna innan hon går in till mannen Mattias och barnen Albin och Joel, som ju också är en del av finloppisen.

– Fast dom är inte till salu, avslutar hon med ett brett leende.