Fick sin facebook kapad: "Då skriver jag en bok"

Av Per Brolléus

Hon har passerat 75 år, Karin Håkansson. Bakom sig har hon ett liv som präst och hon har alltid älskat att skriva, att berätta. Oftast kort i någon slags bloggversion och, givetvis, ur sig själv.

Men någon bok hade det aldrig blivit om det inte var för att hennes facebook-konto blev kapat. På någon minut var många hundra nedskriva tankar och berättelser som bortblåsta.

– Jag blev förbannad och ledsen. Kapad på facebook!!! Allt borta.

Det var exakt där och då som Karin Håkansson bestämde sig för att skriva allting på ett sätt så att bokstäverna satt fast, en bok.

– En bok om mitt liv som präst. Fast den är inte som andra böcker, utan här är det lösryckta berättelser vävda med tankar och på de några underbara illustrationer av Mats Hermansson. Titta här, säger Karin och bläddrar fram sidan 142, här är Pride-Jesus. Älskar Mats bilder. Och förresten, han ställer ut sina tavlor i Mariakyrkan i Båstad i sommar.

Att det blev prästyrket och några år här och några andra år där var definitivt inte självklart. Karins mamma var djupt troende, hennes pappa mycket ifrågasättande av religion.

– Jag visste att jag ville jobba med människor. Funderade bland annat på psykolog, journalist och brevbärare. Men det blev prästyrket och bland annat i Ängelholm och en hel del jobb på Bjäre.

Trots att hon alltså passerat 75 år så är hon bara deltidspensionär.

– Trots en del krämpor och med de åldersbegränsningar jag har, så jobbar jag fortfarande. Har vikarierat i olika församlingar i nordvästra Skåne rätt länge nu.

Har man timlön om man rycker in en helg, undrar undertecknad.

– Njae, skrattar Karin. Det är ett arvode. Om ett tag kör jag ett dop och söndagsmässa. Då finns det ett arvode för det.

Bra, då vet vi. Och just detta finns inte nämnt i boken.

Och apropå boken så är hon otroligt stolt över två av alla brev och hälsningar hon fått sedan boken kom ut i början på sommaren. Två före detta ärkebiskopar har läst boken och hyllat Karin. Antje Jackelén skrev i sitt tackbrev att boken var igenkännande, inspirerande och uppbyggande.

– Jag blir så glad av att få läsa det.

Förre ärkebiskopen K G Hammars är lite svårare. ”Boken är som en polyfoni över ditt prästliv”. Polyfoni…?

– Ja, jag fick googla vad det betyder, fnissar Karin.

Det fick även undertecknad göra. Polyfoni betyder flerstämmighet. Och det är mitt i prick på vad Karins bok är. Den är liksom inte som andra böcker – och Karin är inte som andra författare, hon tar nämligen inget betalt för sina böcker.

– Alla pengar som blir över går till bokhandlaren. Jag ska inte ha någonting, jag har så det räcker.

Vi kommer in på livet som präst igen, ett liv som inleddes med att hon var väldigt radikal och ingick i något som hette KGF, en sammanslutning för unga kristna som var väldigt mycket vänster.

– Jag var 18 år 1968… Det här var samtidigt som proggen. Vi var vänster, en bra vänster. En gränslös tid. Och i min tro vill jag alltid vara gränslös, eller gränsöverskridande.

– Åren som fängelsepräst i Ystad är kanske mina allra viktigaste. Minns särskilt en kille som på min första dag ropade ”äntligen en präst på fängelset”. Han, en ung muslimsk kille från Mellanöstern, och jag hade många fina samtal tillsammans.

Karin stannar upp i vår intervju, tänker efter, och skakar med ett leende av sig bilderna på killen hon precis fick upp på näthinnan.

– Det räcker inte med att bara tro, man måste ha livslust också… Det hade han.

Per Brolléus