Ledare: "Jodå, det går att ändra beteende med skatter"

Av Per Brolléus

I Sverige tjafsas det om plastpåseskatten och applåderna dånade när regeringen fick ner priset från sju till fyra kronor (eller vad det nu var kostnaden blev). Och jisses vad folk har ojat sig över skattens försöka att pressa ner plastanvändandet.

Går in på en artikel från en av de större tidningarna i våra trakter och läser bland facebook-kommentarerna:

”Jäkla påhitt av de tokiga miljömupparna”

”Äntligen kan man köpa plastpåsar igen”

”Jätte bra. Slippa ta med sej påsar hela tiden”

”Slopa träskedar och papperssugrör oxå då tack”

Det är så som det ser ut när jag spanar runt, även om många verkar tycka att det är en korkad idé att nu ta bort plastskatten för att påverka plastanvändandet. Men, till alla som tvivlar huruvida staten med hjälp av skatter och ökat pris kan ändra vårt beteende så kan jag ge er ett exempel på en oslagbar succé i just detta ”ämne”.

I Sverige har vi rätt rejäl skatt på sprit och tobak. Förfärligt anser en del, helt rimligt menar myndigheterna som ska främja folkhälsan. Samtidigt så röker, snusar och dricker vi alkohol i Svea Rike trots de ”höga” priserna. Kostnaden får oss möjligen till att gnälla, men beteendemässigt gör det ingen större skillnad. Så är det inte i England. Håll i hatten nu. Den 1 november, alltså samma dag som vi i Sverige tog bort den ”förfärliga” plastskatten, kom den sista av en lång rad engelska skattehöjningar på cigaretter. För några helger sedan var jag på en weekendtripp till London (såg förresten den helt otroligt fantastiska Abba-showen med avatarer – se den om du får chansen) och la då märke till en detalj. Vad? Jo, engelsmännen har slutat att röka.

Det var knökafullt med folk på Brompton Street utanför Harrods, kring Oxford Circus fick man gå slalom för att ta sig fram och längs Carnaby Street i Soho var det som om alla vandrade i en enda stor kö som gick åt två håll. Men ingen rökte. Inte en enda.

Gick in i en, av relativt få, mataffärer i city för att undersöka saken närmre. Bakom en disk och inne i en kassa-skåpsliknande förvaring fanns cigaretterna. Jag testade genom att säga: ”One package Camel, please”. Mannen bakom disken sken upp som en sol och tittade med en blinkning åt sin kvinnliga kollega som för någon sekund släppt fokuset på sin vinhandlande kund.

Jag började ana något. Och jag hade rätt. Mannen i butiken bör ha uppfattat min svenska brytning och tänkt ”Aha, en dum turist”. Nineteen fifty, please, säger mannen. Jag hoppar högt.

”What?”, vrålar jag. Nästan 20 pund - för ETT paket??? Det är ju för fasen 300 spänn!!!

Mannen nickar och berättar att om jag köper ett paket cigg så blir det det första de säljer idag. ”Regeringen vill att vi ska sluta röka – och det har nästan alla gjort nu”, säger han med något vemodigt i rösten.

Alltså. Ni som gnällde på plastpåseskatten… Ett paket cigaretter kostar i England numera 300 kronor. Ingen köper, ingen röker. Så jodå, det går att få enorm effekt på en rejäl skattehöjning. Jag har sett det med egna ögon och känt det med min egen näsa. The british way.

Pst. Den som fortsätter röka engelska cigaretter och blossar ett paket om dagen kommer alltså på ett år upp i summan 105 850 kronor. Motsvarar boräntan på ett lån på drygt 2,5 miljoner kronor. Sugen på ett bloss?