Wilderäng: ”Jag var tvungen att göra skillnad”

Av Tove Scherman

Erfarenheten av raserad trygghet delar Lena Wilderäng med det ukrainska folket. De senaste åren har hon lagt sin kraft på att hjälpa landet där hon tillbringade sin barndoms somrar. I den nyutgivna boken Solroseffekten får vi följa hennes resa.

Lena Wilderäng var äventyrslysten redan som barn. Tre år gammal packade hon för att promenera till Afrika. Rustad till tänderna.

– Jag var hos min mormors mor som brukade passa mig. Hon upptäckte att jag grejade vid entrédörren för att ge mig iväg. Jag hade packat favoritdockan, en bilderbok, mössan och pottan, skrattar hon.

I vuxen ålder lärde hon sig bestiga berg och segla. Idag är hon professionell äventyrare och brandman. Hon fascineras av ytterligheter. Vatten och sten, is och eld. Seglatserna har flera gånger gått till Arktis.

– Alla behöver utmaningar för att växa, komma utanför sin komfortzon. Det tränar vår mentala beredskap och ger motståndskraft i livet, säger Lena.

Hennes egen är vid. Ska hon ta sig utanför måste hon promenera långt.

– Vi har alla ett ansvar att förstå oss själva och vad som gör oss lyckliga. Jag kan inte förneka att jag gillar spänning.

Men att vara äventyrslysten är inte detsamma som att kasta sig ut i livsfara. Att vara professionell äventyrare kräver både teoretiska och praktiska kunskaper.

– Dyker du ner på 30 meters djup utan utbildning skulle du dö, men med rätt kunskaper är det inte farligt.

Lena har ett stort intresse för riskanalys, krisberedskap och civilt försvar. Hon föreläser och har skrivit en bok i ämnet.

Uppväxten i utkanten av Moskva gav henne insikten att vi inte kan ta något för givet. När Sovjetunionen föll i hennes tidiga tonår valde familjen att lämna sitt hemland.

– Jag har på nära håll upplevt ett samhälle som går från att vara någorlunda fungerande till att kollapsa helt. Där maten tar slut och pengar inte har något värde, där ordningsmakt, skolor och sjukvård inte längre fungerar. Det gjorde ett bestående intryck på mig.

Äventyraren och brandmannen Lena Wilderäng är aktuell med boken Solroseffekten där hon skildrar sina egna och andras hjälpinsatser i Ukraina. | Foto: Emma Tüll

Hennes föräldrar arbetade som forskare och fick jobb i Sverige i mitten av 90-talet.

– Jag hade mina kompisar och första kärleken i Moskva, och ville absolut inte flytta. Det var en stor kulturkrock, jag kunde inte språket och könsrollerna verkade bakvända till en början.

Men Lena berättar också om ett mottagande som fick stor betydelse. Hennes föräldrars kollegor öppnade sina hem. De bjöd oss på middagar och utflykter, lånade ut sommarstugor med vita knutar.

– De skapade möjligheter för oss att komma in i samhället. Det var det enskilt viktigaste för att jag så småningom skulle få en så stark lojalitet för Sverige.

Hennes motvillighet vändes till att omfamna de möjligheter som gavs. Här kunde hon bli chef, brandman eller skeppare.

– I Ryssland ska kvinnor vara vackra, milda och ta hand om barnen. De förväntas inte ha några ambitioner. Påföljden för hustrumisshandel är som en parkeringsbot.

Utbildad inom it arbetade hon som chef när hon bestämde sig för att försörja sig på sina äventyrsresor. Men när Ryssland angrep Ukraina för två år sedan kändes det inte längre lustfyllt. Hon har en stark relation till Ukraina, där hon tillbringade sina somrar hos släktingar.

– Det var fruktansvärt när ockupationskriget startade, att se landet man växt upp i angripa ett annat land, ett land varifrån jag har många av mina vackraste barndomsminnen. Jag kände att jag var tvungen att göra skillnad.

De senaste två åren har Lena Wilderäng varit i Ukraina 15 gånger. För att leverera brandbilar, ambulanser, drönare eller andra fordon. Eftersom hon kan språket har hon också arbetat volontärt i östra Ukraina på olika brandstationer.

Att hantera riskerna i krig har likheter med de hon analyserar och hanterar som äventyrare.

– Men när en isbjörn försöker klättra upp på båten, vilket har hänt, är den på sitt territorium, den är på jakt efter mat och har inget val. Att ha naturliga krafter emot sig är inget personligt. Men när jag står i östra Ukraina och blir beskjuten är känslan en helt annan, och den förstärks av att jag vet att personen som skjuter hade kunnat vara en klasskamrat.

Med boken Solroseffekten vill hon utforska vad som driver henne själv och andra att hjälpa befolkningen i Ukraina.

– Jag har mött människor som sätter allt på spel, som är beredda att betala det yttersta priset för att hjälpa andra människor.

Lena Wilderäng har på nära håll upplevt snabbt ett samhälle kan kollapsa. | Foto: Emma Tüll

I boken får man följa hennes yttre och inre resa under hjälpinsatserna. I centrum står solrosen, en blomma full av kraft och frön redo att sprida sig, som vänder sig mot solen, men som ensam står ganska svajigt.

– Solrosen är Ukrainas nationalblomma. För mig har den en djup betydelse. Den blir som en metafor för alla de människor jag träffat och deras insats för att hjälpa andra, säger Lena Wilderäng.

Lena Wilderäng

Ålder: 40 år

Varför har du avsagt dig ditt ryska medborgarskap?

Jag kan inte stå för att vara medborgare i ett land som inte tycker att grundläggande mänskliga rättigheter är något att ha.

Varför ska man utmana sig själv?

För att växa som människa. Men vi är alla olika. En del behöver större äventyr, för någon annan räcker det att ta en ny väg hem från jobbet.

Vad är det viktigaste i din krislåda?

Du överlever några veckor utan mat, några dagar utan vatten, väldigt kort tid om du saknar värme. Men allra viktigast är moral och hopp. Utan det överlever ingen.

Vilken har varit din största utmaning hittills i livet?

Att försöka bli den bästa versionen av mig själv. Den inre striden är alltid den hårdaste.