Regissören som trivs i vardagsödena

Av Martin Wingren

Gabriela Pichler är regissören som vurmar för att lyfta fram berättelserna som berör i vardagen och miljöerna som inte alltid syns på bioduken eller på tv. Nu är hon aktuell med sin första tv-serie.

Det är 2010 och Gabriela Pichler vinner en Guldbagge för sin kortfilm och sitt examensprojekt från Filmhögskolan i Göteborg, ”Skrapsår”. Kortfilmen handlar om en grupp ungdomar som hänger på ett övergivet fabriksområde i en ort som sett bättre dagar.

Temat känns igen i Pichlers debutlångfilm från 2012, ”Äta sova dö” där 20-åriga Ras?a förlorar jobbet när fabriken på orten måste dra ned samtidigt som hon måste ta hand om sin pappa. Ett genomgående tema i regissörens karriär har blivit att lyfta fram människoödena långt från glättiga, vykortsperfekta miljöer.

– Det beror nog på den bakgrund jag har, med två föräldrar från arbetarklass, en mamma som var städare och en pappa som var lastbilschaffis och byggarbetare. Även om jag håller på med kultur och film så har jag fortfarande en hemlängtan till de människor och miljöer jag är uppvuxen i, det är kanske de jag känner mig mest trygg att jobba i som regissör, säger Gabriela Pichler.

I hennes första tv-serie ”Painkiller”, som är aktuell just nu på SVT, möter vi mamma Dijana, en pensionerad städerska med kronisk värk. Och hennes dotter, konstnären Andrea som bor hos mamma och som på olika originella sätt försöker hjälpa sin mor med att hantera smärtorna. Dodona Imeri som spelar dottern är utbildad vid teaterhögskolan i Malmö men Snez?ana Spasenoska, som spelar mamman, har, i likhet med Nermina Lukac som spelade huvudrollen i ”Äta sova dö”, ingen skådespelarerfarenhet sedan tidigare utan driver en lunchrestaurang i Göteborg, berättar Gabriela Pichler.

– Det tar tid att hitta skådespelare jag vill jobba med, för att det ska bli och kännas bra. Jag kan leta efter sådant som kemi och att man klickar med någon. Att det finns energi som smittar av sig. Den film eller serie man gör är ju beroende av vem som ikläder sig karaktärerna man skrivit. Ibland har jag använt personer med erfarenhet av det som de ska spela, som kommuntjänstemannen i ”Amatörer” (från 2018) – Fredrik Dahl som spelade denne var faktiskt kommuntjänsteman, säger regissören.

Dodona Imeri och Snežana Spasenoska tillsammans med Gabriela Pichler på inspelningsplats för ”Painkiller”. Foto: Anders Nicander/SVT

”Painkiller” har varit en del av Pichlers och samarbetspartnern Johan Lundborgs liv under de senaste fyra-fem åren. Tillsammans har de skrivit manus och Johan är också seriens fotograf och samklippare. Det är en lång process, från

början till slut, berättar hon.

– Våra projekt tar ofta några år att göra, i och med att vi är med från ax till limpa. Att skriva för just en tv-serie och med humor har skilt sig en del från arbetet med mina tidigare biofilmer. Det har krävt ett lite rappare berättartempo och energi. Det är först nu som serien visas som jag, när allt lugnat ner sig, ska börja skriva på andra manus.

I början av regissörskarriären berättade Gabriela Pichler att hon ville förändra världen, genom att belysa olika ämnen. Även om ambitionerna tagit andra former med åren så menar hon att det kan vara nog så viktigt att skildra sin samtid och på så sätt bidra på sitt sätt.

– Lite som i livet har Andrea i tv-serien en konstnärlig kris och känner lite meningslöshet i vad hon gör, det kan jag så klart känna igen mig i när man blir några år äldre. Men jag gör ett försök att skildra någon slags samtid, att det har någon slags funktion att sätta upp en spegel för sin samtid. Livet är så komplext och jag försöker få med både det glada och dystra på något vis, säger hon.

Fem snabba

Om att få Guldbaggen tidigt i karriären?

”Jag brukar säga till studenter att inte lägga någon vikt vid sådant, det är lite slumpartat att få det så tidigt. Samtidigt hade det en effekt och gjorde att jag sedan kunde göra nästa långfilm. Det blev till att smida medan järnet var varmt.”

Drömfilm att göra?

”När man gör långfilm börjar man längta efter de korta, små projekten. En fenomenal femminuters-kortfilm. Det är också en utmaning, något kort och snärtigt. Det som för andra är obetydligt, går jag igång desto mer på. Kanske om ett gruskorns väg genom livet, från att det fastnar under en sko till vart det sedan tar vägen.”

Bra egenskaper för en regissör?

”Vara lyhörd, prestigelös, snäll. Mot sitt team och sina skådespelare. Samtidigt som man håller fast vid sin vision.”