”De körde skiten ur oss”

Av Diana Larsson

I förra Söderåsen NU kunde ni läsa om Johan Stampfl som skickade tråden vidare till Ida Djerf med frågan: ”Vad är det som driver dig i ditt fantastiska engagemang för ungdomar?”

– Stunderna där man kan göra skillnad för de som behöver stöttning, men även för de som behöver en vuxen medmänniska i sin närhet. Att göra något bra och sedan få något tillbaka. Jag fick till exempel ett meddelande från en gammal elev om att hon precis fått sitt andra barn. Att hon tänkte på mig i den stunden gör att jag känner att jag gjort något rätt. Fast egentligen så är det bara så att drivet finns där.

Ida Djerf bjuder in till en pratstund i familjens nybyggda uterum. Stora glaspartier bjuder in solen och på bordet sätter en bukett dahlior färg på tillvaron.

– Vi är en soldyrkande familj – fast årets semester har mest regnat bort. Jag skulle aldrig åka på skidsemester! Semester för mig är solen och att inte behöva laga mat och städa.

Hembakade kladdkaksmuffins och en nyskördad melon kittlar smaklökarna.

– Jag unnar mig fika idag för vågen visade bra siffror.

Ida Djerf berättar att hon tävlingssimmade fram tills hon fyllde 19. När barnen kom till världen fick träningen stå tillbaka och vikten började pendla.

– Det har varit mycket fokus på barnen och jag har prioriterat bort mig själv.

I julas visade vågen för många kilo.

– Jag var mest besviken på mig själv. Att jag tillåtit mig att hamna där - igen.

Hon kom i kontakt med Jonny och Pieter på Fyshuset och gick med i deras weight trainer program.

– Vi åt strikt och tränade hårt i tre månader. De körde skiten ur oss och det var precis det jag behövde.

Energin kom tillbaka och med – 20 kilo har Ida tillsammans med några nyfunna vänner fortsatt i en PT-grupp med träning två gånger i veckan.

– Nu börjar Jonny och Pieter känna oss. Jag gillar att bli pressad för att inte välja den bekväma vägen, men jag har också fått lära mig att tygla mitt humör när de pressar mig som mest.

Förändringen låter kanske enkel, men Ida menar krasst att det verkligen inte är lätt alla dagar.

Hemma hos familjen Djerf är dörren alltid öppen – särskilt för barnens vänner.

– Jag umgås mycket med ungdomar och jag trivs där det händer saker, säger Ida och syftar både till barnens föreningsaktiviteter och sitt yrke som internatföreståndare på Segragymnasiet i Östra Ljungby.

– Skolan har 100 elever på internatet så det blir lite dagtid, två, tre kvällspass per vecka och jour. Det är bonustösen Mirandas förtjänst att jag är där.

Som utbildad socionom med arbetsplats i Lund blev pendlingen ohållbar när yngste sonen Harry kom till världen.

– Miranda som skulle börja på Segra snappade upp att tjänsten låg ute och bad mig söka. Jag började två veckor innan Miranda och nu åtta år senare är det Tages tur att börja där. I början sa folk: ”Fattar du vad du gett dig in på?” Men att få arbeta med ungdomar är ett privilegie, den ena kvällen är inte den andra lik. Förhoppningsvis är jag en god förebild för våra unga vuxna. Jag har ett fantastiskt jobb!

Vi avslutar med en tur i hennes stora trädgård som bjuder på ett förtjusande utbud med dahlior.

– En kompis nördade in sig på dahlior och jag lovade mig själv att aldrig bli en dahliatant, men nu står jag här och har fastnat jag med.

Kommande trädgårdsprojekt är att pallkragar med kål och annat grönt ska flyttas för att göra plats för 2025 års utökning av dahlior.

Ida som tidigare inte haft något intresse för odling har blivit en riktig blomsterentusiast!

Ida Djerf skickar tråden vidare till Tobias Hansson med frågan: ”Vilken är den största utmaningen med AI i skolan?

Namn: Ida Djerf.

Ålder: 42.

Ort: Ljungbyhed.

Familj: Maken Jimmy, sönerna Tage 16, Ebbe 15 och Harry 9, bonustösen Miranda 24 och hennes barn.

Yrke: Internatföreståndare.

Gör på fritiden: Tränar, odlar, är aktiv där mina barn är – de spelar fotboll och innebandy.

Om jag vinner 10 miljoner: Rest betydligt mer, säkrat för barnen och renoverat lite.

Detta visste ni inte om mig: Jag har fastnat i dahliaträsket, odlar tomater, men äter dem inte och får hjärtklappning av att sitta upp på en häst.

Det glömmer jag aldrig: När jag i november 2001 träffade Jimmy på 57:an i Ängelholm.

Motto: Allt löser sig!