"Svenska kyrkan - en enorm apparat att dra runt"

Av Diana Larsson

I förra Söderåsen NU kunde ni läsa om Tobias Hansson som skickade tråden vidare till Karin Holmgren Nilsson med frågan: "Vilken funktion och betydelse kommer religion att ha i framtiden? Sverige är ju ett sekulärt land, men vi är ju ändå inte helt ateister."

– Jag är helt övertygad om att kyrkan fortsatt kommer ha stor betydelse. Vi är andliga varelser som behöver mer än mat i magen och tak över huvudet för att må bra. Vi är i behov av våra riter och vid livets stora händelser vänder man sig ofta till kyrkan. Delad glädje ger dubbel glädje och delad sorg är hälften så tung att bära. Även sekulära eller ateister kommer till kyrkan vid till exempel begravning. De tror inte på budskapet, men håller fast vid riten.

Tobias Hanssons fråga är bred och Karin förklarar att kyrkornas gemenskap alltid kommer att finnas, men däremot kommer organisationen säkert behöva förändras.

– Kyrka kommer från grekiskans ”kyrios” som betyder herre. Den kommer aldrig att försvinna, men det får kanske bli mer som förr när vi hade tionde. Då betalade folket tionde till kyrkans präster och skrivare för att dop, vigslar, konfirmationer och begravningar skulle kunna ske och kyrkans ekonomi skötas. Idag är Svenska kyrkan en enorm apparat att dra runt.

Karin förklarar att mycket i vårt samhälle har rötter i den kristna tron. Både högtider som jul och påsk, men också ord och uttryck.

– ”Jag har inte gjort ett jota” – jota är en liten nästan obetydlig bokstav i hebreiskan. ”Det är a och o” syftar på alfa och omega, den första respektive sista bokstaven i det grekiska alfabetet. I uppenbarelseboken kallar Jesus sig för alltings början och fullbordan. ”Att inte se sig om” syftar på berättelsen om Lot i gamla testamentet där Lots hustru vände sig om trots Guds ord om att inte se sig om och hon blev då en saltstod.

För Karin Holmgren Nilsson är Kvidinge kyrka hemma. Här har hon arbetat i tolv år, de senaste nio åren som kyrkoherde. Sedan den 1 september är hon komminister, det vill säga präst utan arbetsledarskap.

– Nu kan jag koncentrera mig på möten med människor, gudstjänster och träffa barnen i församlingens grupper och skolelever. Ekonomi och personalansvar är roligt, men har en tendens att ta över.

För Karin har kyrkan alltid varit en naturlig del i livet. Under uppväxten i Båstad var det Mariakyrkan som låg närmst om hjärtat.

– Mor var söndagsskolelärare och gick i kyrkan och jag gick i söndagsskola och var med i barnkören. Även mormor gick i kyrkan och det var aftonbön på kvällarna.

Karin gick i sin mammas fotspår när hon blev söndagsskolelärare och höll i sommarkyrkan.

Efter samhällsvetenskapliga studier på gymnasiet åkte hon till England för att vara aupair under ett års tid.

– Jag hade tankar på att utbilda mig till församlingspedagog, men i England kom det till mig att jag skulle söka in till Lunds Universitet för att läsa teologi.

Under utbildningen blev hon inbjuden till en teologigrupp av representanter från Lunds stift

– Där föll polletten ner. Jag kände tydligt att det var präst och inte församlingspedagog jag skulle bli.

Fyra års studier på universitetet och ett praktiskt år på Pastoralinstitutet kantades med saker som liturgisk sång, en natt ute med polisen samt lektioner i röst och tal-vård.

– Där var den bästa läraren min mormor som hörde sämre och sämre.

Efter förhör i domkapitlet och middag med biskopen hölls prästvigning i Lunds domkyrka 1992.

– Jag har inte ångrat mig en enda dag sedan jag fick mitt kall. Jag känner mig buren i detta.

Att vara präst på landsbygden har sin charm och Karin trivs med att bo och verka i Kvidinge.

– Jag vill vara prästen i byn – det passar mig jättebra. Under det halvår jag arbetade i Malmö så kände jag mig mer som en ceremonimästare då det ofta var nya ansikten på gudstjänsterna och det var inte så lätt att bygga relationer. I Kvidinge kan jag vara församlingsprästen. Här finns en speciell anda, en slags grundgemenskap och jag blir glad när barnen ropar ”Hej prästen”.

Karin vill däremot inte vara den som står i centrum.

– Jag har aldrig känt ”Allt ljus på mig”. Jag tror det är därför jag trivs i gudstjänsterna. När jag tar på de liturgiska kläderna - då är jag inte Karin utan ett Guds redskap.

Namn: Karin Holmgren Nilsson.

Ålder: 58.

Ort: Kvidinge.

Familj: Man, två barn, tre barnbarn.

Yrke: Präst.

Gör på fritiden: Jag älskar att vara i trädgården och i växthuset där jag odlar tomater, gurka och chili. Jag är med barnbarnen och jag har lärt mig crawla så i höst är det fortsättningskurs.

Om jag vinner 10 miljoner: Jag skulle skänka det mesta till människor som verkligen behöver hjälp. För mig är det viktigt att kunna glädja någon annan.

Detta visste ni inte om mig: Jag har varit modell. Jag gick mannekäng för Båstads barnbeklädnadsbutik som barn och vi var i olika bygdegårdar och visade kläder. Har även hoppat fallskärm.

Det glömmer jag aldrig: Naturligtvis när barnen kom, men också min resa till Taizé i Frankrike.

Motto: Den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni också göra för dem.”

Karin Holmgren Nilsson skickar tråden vidare i himmelens tecken när Fredrik Cederlöw får frågan:

Kvidinge kyrka är "hemma" för Karin Holmgren Nilsson. Foto: Diana Larsson