En makalös mack med mycket kaffe och gott snack

Av Diana Larsson

I gamla tider stod dörren alltid öppen för grannar och bekanta att titta in om. Numera är de flesta dörrar låsta – en dyster utveckling socialt sett. Men det är inte alla som stänger sin dörr. Tvärtom!. På gamla macken i Kvidinge är det full aktivitet och munlädret smörjs när gamla tider och aktuella händelser diskuteras.

– Kaffekokaren startas klockan 06 och 06.10 kommer Johan Persson för att ta en kopp innan jobbet på Agroma i Billesholm. Så fortsätter det fram till klockan 15, säger Ronny Lindberg.

– Vi går hem vid lunch och kommer sen tillbaka igen, säger Arne Svensson och det tilläggs att Ronny har världens kortaste lunchrast – från 11.30-11.45.

– Ja, sen vill frugan ha ut mig igen.

Det är högt i tak, gliringar kan hagla likväl som allvaret kan råda. Här delas det som gläder, tynger och rundsnack om allt däremellan.

– Jag har varit här varje dag sedan vi flyttade hit och har aldrig hört ett ont ord om någon. Här är det bara vänlig ton, säger Richard Hansson.

Pumparna stängdes för tio, tolv år sen, men bilverkstaden är fortfarande igång.

– Stackars Ronny får ju aldrig något gjort, säger Arne och Ronny svarar:

– Jodå, men då får gubbarna sitta här själv. Jag vill inte ha några ryggsäckar eller öronflåsare.

Ronny Lindberg. Foto: Diana Larsson

Hur startade då mötesplatsen eller ”Gubbadagiset” som det också kallas?

– Jag tar det från början. Jag gick ut på sjön när jag var 15 år. När jag var hemma byggde jag på macken och far fortsatte under tiden jag låg ute. Redan då träffades gubbarna här.

Ronny beskriver att han inte varit därifrån sedan 1967. Vid de få tillfällena han inte är på plats så sköter Olle Fristedt eller Bertil Svensson ruljangsen

”Gubbadagis” i all ära, men självklart är även damerna välkomna.

– Jo för sjutton – visst kan här vara damer ibland, men inte så tätt, säger Arne och Ronny.

Hur hittar folk då till macken? Jo, på somrarna när de sitter utomhus så hälsar de glatt på förbipaserande.

– Jag kom förbi, Ronny vinkade in mig, presenterade sig och sa att hit är alla välkomna, säger Richard och Arne tillägger:

– Han gjorde likadant när jag kom på cykel.

– Hade det inte varit för Ronny hade jag inte känt en människa i byn, fortsätter Richard.

Olle Fristedt tillhör inventarierna. Med sig har han ofta hembakat fikabröd. Foto: Diana Larsson

De alla överens om att sittningarna på macken skänker ett sammanhang och en gemenskap. Det blir en by i byn och bidrar till en levande landsbygd och minskad ensamhet.

Ronny kommer med kaffekannan och Olle, 87 år, som tycker om att baka, bjuder på tosca.

– Vi har Hasse Lindberg, gamla kyrkvaktmästaren, som varit här sedan starten – han är 90 år och kunde inte komma idag eftersom han är hos fjällan i Halmstad. Hans son Anders Lindberg har sprungit här sedan han var tre år och honom har vi lärt möd dumheter, säger Ronny med glimten i ögat.

Det är inte vilka gubbar som helst som träffas. Här sitter äventyrliga herrar, med många minnen och upplevelser i bagaget – allt från deras tid på sjön, milen de rullat under de yrkesverksamma åren som lastbilschaufförer, motorer, fallskärmshopp, drakflygning på Västersjön, motorhuvsåkningen nerför Nyvångsbunken och så fortsätter det.

– När man tror man har hört alla historier så har de alltid något nytt att berätta, säger Richard.