Tennisturneringen i Båstad

Av Björn Hellberg

Det finns gott om stolta och traditionsrika svenska idrottsevenemang med praktfull lyster. Nämnas kan exempelvis Vasaloppet, SM-finalen i bandy och allsvenskan i fotboll. I skaran av färgstarka och folkliga ”klassiker” ingår tvivelsutan de internationella tennisturneringarna i Båstad och Stockholm.

Denna artikel koncentreras i sin helhet på Swedish Open (som utbudet i Båstad heter sedan länge). Och det med anledning av att det är 75 år sedan tävlingen fick officiell mäster-skapsstatus. En sådan begivenhet ska naturligtvis firas på flera olika sätt.

Tennis spelades emellertid i Båstad långt före 1948. På initiativ av Ludwig Nobel grundades stadion 1907 (samma år som kung Oscar II avled och sångerskan Zarah Leander föddes), och i början av 1920-talet dök de första prominenta utländska gästerna upp.

De läckert tegelröda en tout cas-rektanglarna är signifikativa för vår mest berömda tennis-metropol, men faktum är att underlaget länge utgjordes av asfalt.

Foto: Bilder i Syd

Vår oerhört tennsintresserade monark Gustaf V gjorde verkligen sitt allra bästa för att popularisera sporten inte enbart i Sverige utan runt om i världen. Hans betydelse som affischnamn i det avseendet kan inte nog betonas.

Hur som helst tävlade han under pseudonymen Mr G och det var hans förtjänst att Båstad ståtar med sina berömda grusbanor.

Så här låg det till:

På 1930-talet trasslade han i en dubbelmatch in sig i sina styltlånga ben och föll pladask. Skräckslagna arrangörer rusade fram när regenten granskade sina skrapade knogar. I detta utsatta läge bådade kungen upp all den heroism som präglade ätten Bernadotte och väste skorrande:

– Förbaskat obehagligt. Ni får sannerligen se till att anlägga grus.

Nästa år stod grusbanorna färdiga i tiptop-skick.

Foto: Bilder i Syd

Hur hävdar sig då Båstad i global konkurrens?

Svar: mycket bra!

Ett pålitligt sätt att mäta kvaliteten på en tennisturnering är att titta på hur starka startfälten varit, och i det sammanhanget håller sig Båstad väl framme. Inte mindre än 13 av vinnarna har också triumferat i singel i Grand Slam, och till detta ska fogas åtta Båstadettor som varit uppe i GS-finaler i enkelspel (bland dessa återfinns Magnus Norman och Robin Söderling).

Tre svenskar har gått hela vägen till förstaplatsen i ett eller flera av de fyra stora mäster-skapen: Sven Davidson, Björn Borg och Mats Wilander.

Övriga GS-vinnare som segerhyllats i Båstad är: Budge Patty och Stan Smith, USA, Ken Rosewall, Ashley Cooper och Roy Emerson, Australien, Manuel Santana, Manuel Orantes, Carlos Moya och Rafael Nadal, Spanien, samt Ilie Nastase, Rumänien.

Foto: Bilder i Syd

Ingen dålig samling …

Trots att senaste svenska fullträff ligger en bit bakåt i tiden (Robin Söderling 2011) toppar värdnationen listan över länder med flest titlar. Totalt har hemmastjärnor triumfhyllats hela 20 gånger. Magnus Gustafsson – mannen med det bultande tigerhjärtat och den granithårda forehanden – är bäst genom tiderna med fyra slutvinster.

Övriga svenska segrare är Björn Borg och Mats Wilander (tre segrar vardera), Ulf Schmidt, Magnus Norman och Robin Söderling (två vardera) samt Sven Davidson, Janne Lundqvist, Henrik Sundström och Joakim Nyström.

Sveriges ledning på förteckningen över erövrade titlar var länge solklar, men spanjorernas exempellösa framgångar på senare år gör att de börjar få vittring på förstaplatsen. Med Santana som banbrytare är Spanien uppe i 15 vinster. Därefter kommer Australien med sju segrar, USA med fem samt Italien och Argentina med fyra vardera.

Själv har jag haft nöjet och privilegiet att bevaka samtliga Båstadupplagor sedan 1958, med undantag av 1966 då jag i unga år (jag har faktiskt inte alltid vistats i den antika eran) arbetade som frilansjournalist i Australien.

Ett tidigt minne med ambivalenta känslor dateras till 1960. Varför detta med kluvenheten? Jo, det var så att den store Rod Laver deltog i Båstad, där han i kvartsfinalen skulle ta sig an Sven Davidson. Jag hade sett fram emot denna godbit med enorm entusiasm, men det blev en antiklimax eftersom den skoningslöse västgöten helt pulvriserade sin berömde mot-ståndare.

”David” var på strålande spelhumör och vann med de osannolika siffrorna 6-1, 6-2, 6-3.

Samtidigt som jag förstås var glad över svenskens imponerande uppvisning kände jag ett slags vemod över att Laver inte kunde stå upp lite bättre. Han hade ju trots allt varit framme i två raka Wimbledonfinaler (i den färskaste föll han mot landsmannen Neale Fraser i tävlingens första slutkamp mellan två vänsterhänta spelare).

Men Laver skulle förstås komma att visa sin eminenta klass vid ett flertal tillfällen. Både 1962 och 69 hemförde han en äkta Grand Slam, då han således knep samtliga GS-titlar ett och samma kalenderår. En bedrift som inte upprepats sedan dess, trots ett vimmel av fantastiska ”spadhanterare” som exempelvis Björn Borg, Ivan Lendl, Jimmy Connors, Pete Sampras, Roger Federer, Rafael Nadal och Novak Djokovic.

Foto: Bilder i Syd

Apropå Nadal: han klassar Båstad som en av sina absoluta favorittävlingar. När han vann i den svenska metropolen 2005 anade man föga att han skulle manövrera sig fram till smått ofattbara 22 femettor i singel i Grand Slam – en prestation av pyramidalt snitt.

Båstads säregna ställning inom tennisen gör att det känns fullständigt logiskt att samtliga våra världsettor Borg, Wilander och Stefan Edberg Davis Cup-debuterade i den pittoreska miljön vid Laholmsbuktens kluckande vatten.

Det är en grannlaga uppgift att försöka plocka ut ett komprimerat antal minnesvärda finaler, eftersom det formligen kryllar av ypperliga uppgörelser.

En kan jag emellertid omedelbart slå till med: Manuel Santanas omilda behandling av ständige rivalen Roy Emerson i 1965 års epilog.

Kamplystne Emerson har ett mycket tydligt statistiskt överläge i inbördes möten med Santana (bland annat hade han lätt hemfört de fyra närmast föregående bataljerna). Denna gång var dock bolltrollaren från Madrid på ett oemotståndligt humör och krossade cowboyen från Australien med 6-1, 6-1, 6-4 efter en närmast felfri uppvisning.

Efteråt intervjuade jag den tyske aristokraten och racketstilisten Gottfried von Cramm som sammanfattade matchen så här:

– Tennis kan helt enkelt inte spelas bättre.

Här några andra minnesvärda finaler:

1951: Sven Davidson inkasserade första hemmasegern efter en suverän insats mot den diminutive filippiniern Felicisimo Ampon.

1966: Efter ett knippe stenhårda drabbningar ställdes Sovjets Alex Metreveli i finalen mot publikgunstlingen Manuel Santana. Denne gick fram till fyra matchbollar, men på gränsen till viktorian föredrog han att glänsa för galleriet. Ville göra något extra på sluttampen istället för att avgöra när han hade upplagda chanser. Fåfängan och nonchalansen straffade sig. Metreveli tackade för donationen, segade sig ikapp och vann sedan spanjoren trampat snett och tvingats bryta.

1974: I en synnerligen välspelad och bejublad galaföreställning 3-1-vann Björn Borg över italienaren Adriano Panatta som är den ende som betvingat svensken i Franska Öppna. På åtta starter blev Borg bäst på Roland Garros sex gånger – bägge Parisförlusterna (1973 och 76) kom alltså mot Panatta.

1982: Bubblande av självförtroende efter den sensationella vinsten på Roland Garros la Mats Wilander beslag på största prischecken efter att ha besegrat Henrik Sundström med 6-4, 6-4.

Kuriosum 1: Wilander och Sundström hade styvt två år tidigare finalmötts i den betydelse-fulla juniorturneringen Opel Cup. Resultat: 6-4, 6-4 till Wilander. Tennisen har en tendens att upprepa sig …

Kuriosum 2: Direkt efter det att ”Wille” avancerat till kvartsfinalen i denna Swedish Open-upplaga fick han reda på att han var en halvtimme för sen för att bli förste Växjöspelare att fånga en plats bland de åtta bästa. Lagkompisen Calle Hageskog hann precis före honom.

1986: Mötena mellan Wilander och spanjoren Emilio Sanchez var ofta eldfängda och mesta-dels vunna av svensken (8-2 i inbördes drabbningar). Men i en av de bästa finalerna genom tiderna drog fightern Sanchez längsta strået i denna kraftmätning.

1998: Lindomes stolthet Magnus Gustafsson skrev ett stycke Båstadhistoria när han som nämnts blev den förste (och hittills ende) som vunnit vid fyra tillfällen. I sin sista Båstadfinal behövde han bara 62 minuter för att avfärda Andrei Medvedev.

2002: Nadals föredöme och inspirationskälla Carlos Moya (båda är ju från Mallorca) vann i en häpnadsväckande fin final över marockanen Younes El Aynaoui.

2011: Robin Söderlings sista framträdande på touren blev en av karriärens spelmässiga höjdpunkter: 6-2, 6-2 mot spanske slitvargen David Ferrar i en briljant tennisexpo.

2021: Casper Ruud har etablerat sig i övre världseliten och att han skulle knipa Norges premiärvinst i Båstad var föga förvånande. I finalen överkom han lätt argentinaren Frederico Coria.

Som nog framgår av denna sammanfattning av sevärda finaler har det ofta bjudits på stjärnskimmer i Båstad. Startfälten har, som redan påpekats, genom åren varit påfallande starka, med en svacka under 1990-talet. Då sjönk standarden, och ett tag befarades rentav att tävlingen måste flytta till annan ort.

Men så kom då det befriande hotellbygget vid millennieskiftet, och i och med att PR Event trädde in i handlingen blev det ett ordentligt lyft. Pådrivarna Christer Hult och Thomas Wallén kunde med hjälp av sin förstklassiga medarbetarstab vända trenden.

Och sedan blev Swedish Open år efter år efter år framröstad som ATP:s bästa turnering i sin kategori. Detta sedan de verkliga experterna (proffsen själva) sagt sitt.

Damtennisen har förvisso också förnämliga anor i Båstadtennisen, men denna artikel är ju i huvudsak ägnad som en hyllning åt den jubilerande herrturneringen.

Emellertid förtjänar att nämnas att flera enastående kvinnliga äss har äntrat centrecourten genom åren. I segerrullan hittar man exempelvis namn som Maureen ”Little Mo” Connolly, Maria Bueno och Serena Williams – en trio som platsar i alla tiders övre elitskikt.

Sverige har inalles tio vinster med Birgit ”Bibbi” Sandén som pionjär 1954. Därefter har Christina Sandberg och Lena Sandin blivit bäst vid vardera två tillfällen. Vunnit en gång har Ingrid Bentzer, Maria Lindström, Catarina Lindqvist (mest meriterad av alla svenskor), Elisabeth Ekblom och Johanna Larsson som 2015 blev vår senaste champion.

Innan det är dags att runda av vill jag gärna återge en dråplig episod från 1960-talet. Tre garvade sportjournalister var utskickade för att skilda tävlingen. Rutinerade som de var beslöt de sig för att stanna på ett hotellrum på Villa Z för att slippa trängas med kollegerna på press-läktaren. Istället lommade de vinglande (och förmodligen ganska motvilligt) iväg till den presskonferens som Mats Hasselquist dagligen ledde omkring klockan 18.

Sedan återvände de tre herrarna till sitt krypin där rökverk och alkohol ivrigt väntade.

En eftermiddag kändes luften i det trånga utrymmet så pass nattstånden att de beslöt sig för att öppna ett fönster och vädra ut den värsta unkenheten.

Just då ljöd ett mäktigt bifall från den närliggande centrecourten, vilket fick en av de tappra journalisterna att utbrista:

– Det var den bästa boll jag hört!

Till sist: Swedish Open har tveklöst i hög grad bidragit till det som över hela världen blev känt som ”Det svenska tennisundret”. Måtte Båstadtennisen få leva vidare i all framtid, ackompanjerad av det magiska ”suset i popplarna” …

(De statistiska uppgifterna i artikeln gäller till och med 2022)