Erika spelade bort familjens pengar

Av Diana Larsson

Erika Kannenberg spelade bort pengar, relationer och lusten att leva. Efter att hon förskingrat från sin sons företag polisanmälde hon sig själv och blev dömd.
– Jag har frivårdsinspektören att tacka för mycket.

Det som i tonåren började med vadslagning med kompisarna, penninglotter och Bellmanlotter växlades med åren upp till spelklubbar och kasinon. I perioder eskalerade spelandet som slutligen finansierades med ”lånade” pengar. Erika dolde spelandet väl och beskriver sig som en mytoman som ljög om allt.

– Spelet var min hemmaplan dit jag återvände varje gång mitt liv blivit för bra. Att ha det bra är inget normaltillstånd för mig som vuxit upp i en destruktiv miljö.

Under 30 år genomsyrades Erikas liv av det destruktiva spelandet undantaget en period på åtta år.

– Jag kunde inte sätta mat på bordet åt mina tre barn och hade inte sovit på flera veckor. Jag ville ta mitt liv och blev inlagd på sluten psykiatri i flera veckor. Där fick jag hjälp med att inte vilja ta mitt liv, men inte med mitt beroende. Jag bestämde mig för att bita ihop. Det gick bra tills alla skulder var betalda och jag började slappna av i känslan att livet var bra. Det triggade och jag började spela igen.

Erika Kannenberg. Foto: Diana Larsson

Spelandet kulminerade i oktober 2009 när ena dottern gifte sig och sonen berättade att han skulle bli pappa.

– Jag hade förskingrat från min sons företag och när bankerna sa nej till lån för att kunna betala tillbaka honom så polisanmälde jag mig själv.

Erika dömdes för förskingring och urkundsförfalskning och det var här livet tog en ny vändning.

– Jag fick välja på ett och ett halvt år i fängelse eller åtta månaders kontraktsvård. Jag har frivårdsinspektören att tacka för mycket. Han kände igen spelberoendet och han och dåtidens kamratförening för spelberoende förklarade för rätten vad spelberoende är.

Erika valde vården i tron om att det skulle vara den enkla vägen.

– Det var riktigt tufft. Jag kom in som en bitch, som aldrig gjorde fel. Jag skulle sätta alla på plats och jag hade ett fruktansvärt kontrollbehov.

Erika Kannenberg. Foto: Diana Larsson

Under de åtta månaderna fick hon många skrivuppgifter där hon ensam på sitt rum fick tid att rannsaka sig själv inom många områden. När botten var nådd var det bara att börja klättra.

– Jag var stolt och glad när jag kom hem, men det var också en stor skuld och skam att berätta för arbetsplats och bekanta var jag hade varit och varför.

Stödet från familjen har varit avgörande, men alla har inte höjt henne till skyarna. Många har tvivlat - även hon själv.

– Nu har jag varit spelfri i 16 år, men jag måste ta hand om min psykiska hälsa varje dag. Man tappar vänner, familj, sociala kontakter och jobb. Konsekvenser man får leva med.

Efter 30 år som spelberoende tog livet en ny vändning. Erika Kannenberg dömdes för förskingring och urkundsförfalskning och valde kontraktsvård före fängelse. Nu hjälper hon andra i samma sits, men också deras anhöriga. Foto: Diana Larsson

För att förvalta det hon varit med om så har Erika utbildat sig till socialpedagog samt studerat spelbehandling på Karolinska Institutet. Hon engagerar sig ideellt för att hjälpa spelberoende och deras anhöriga, samt håller föredrag och är med i paneldebatter.

– Det handlar om att så ett frö. Visa att det finns hjälp att få, men att det är du själv som får göra jobbet.

Erika Kannenberg ser positivt på att sparbankerna vill lyfta fram spelberoende i ljuset. Hon menar att banken behöver vara med - inte som en myndighetsutövare utan som någon som förklarar och hjälper till.

– Ställ frågan om de ska ta en koll på kontoutdragen - de avslöjar mycket. Boka en tid där även partnern är med, diskutera överföringskonto där lönen omedelbart förs in så att räkningarna kan betalas. Föreslå delad ekonomi samt ett konto där man behöver gå in på banken för att kunna ta ut pengar och ha listor med förslag på var de kan vända sig för att få hjälp.

Med dagens lättillgängliga spel så är Erika säker på att det hade varit en motorväg ner i fördärvet.

– Jag har aldrig varit i den världen. Hade jag varit det är så är jag säker på att jag hade spelat ihjäl mig.

Som spelfri drömmer Erika om att kunna arbeta med spelberoende mer än på ideell basis.

– Varje region skulle i samarbete med kommunerna ha ett spelberoendehem. Här skulle personer vara 24/7 i minst åtta veckor, med möjlighet till förlängning och efterbehandling. Idag finns det ett hem med åtta platser i hela landet.