Brandmannen Lisabel: "Bytte bort aporna på Skansen"

Av Diana Larsson

I Söderåsen rullar Röda Tråden vidare. Senast kunde ni läsa om Fredrik Cederlöw som skickade tråden vidare till Lisabel Persson med frågan: ”Hur kombinerar du rollen som internatföreståndare med uppdraget som brandman?”
Här får ni The Lisabel Persson Story. Varsågoda.

Vi börjar såklart med Fredrik Cederlöws fråga till Lisabel Persson: Hur kombinerar du rollen som internatföreståndare med uppdraget som brandman?

– Det fungerar jättebra. Jag jobbar på Flygteknikcenter så jag är på området. Jag har en fantastisk arbetsgivare som låter mig vara så flexibel. Som nu ikväll. Efter vår övning så kommer eleverna hit och kör brandmanstester. Grabbarna tycker det är spännande med räddningstjänsten och det blir en källa till att ha något att prata om.

Lisabel Persson behöver aldrig fundera på vad hon ska göra om dagarna. "Jag lovade mig själv att ta det lugnare 2025, men det har redan gått åt skogen." Foto: Diana Larsson

Vi tar det från början – Lisabel Persson är född i Skåne, uppvuxen i Norrland och har bott i städer som Stockholm och Göteborg innan hon 2009 återvände till Skåne på heltid. Tidigare hade somrarna tillbringats i Skåne, men när barnen kom så stod Ljungbyhed för ett litet samhälle där det mesta går att lösa, en trygghet och närheten till naturen.

Genom åren har Lisabel arbetat som djurvårdare, utesäljare och behandlingspedagog innan livet tog en ny vändning och det blev fokus på skolan och räddningstjänsten.

– Jag är internatföreståndare, men också lärare i Mänskliga faktorer som är väldigt kopplat till både räddningstjänst och behandlingspedagogik.

Räddningstjänsten kittlade hennes sökande efter utmaningar och spänning.

– Min största styrka är att jag kan skapa sociala relationer. Vi möter människor i stor stress och dåligt mående och då hjälper det inte mycket att vara stor och stark.

Tiden som brandman har genererat ett större säkerhetstänk.

– Jag har blivit mer ansvarsfull, till exempel med bilbälte. Det var jag i och för sig innan också, men nu ser jag konsekvenserna om man inte har det.

Foto: Diana Larsson

Har yrket som brandman blivit som du förväntat dig?

– Jag reflekterar mer. Ibland får jag frågan om jag tycker det är hemskt att se döda människor. Nej, de som är döda är döda, men jag hade inte tänkt att de anhörigas reaktioner och sorg skulle påverka mig så mycket som det gör.

När fritid väl finns åker Lisabel gärna skidor med grabbarna. Tidigare har bilen styrts mot de svenska fjällen, men i år ska de testa Österrikes backar. I bagaget finns även flera resor till bland annat Afrika där de vilda djuren lockar och tjusar.

– Jag har jobbat med apor och det är alldeles fantastiskt! På Skansenakvariet jobbade jag med tamariner, lemurer, sakiapor och silkesapor. Det går att kommunicera med dem, de är roliga och har så starka personligheter. På Furuviksparken praktiserade jag med schimpanser och orangutanger och man kunde prata med dem. Jag minns en gång när en mus som fått gift i sig var inne hos orangutangen. Det var inte bra så jag tog en godispåse och förhandlade med honom. Han nöjde sig först när han fick det han ville ha och jag kunde ta ut musen.

Foto: Diana Larsson

Varför valde du att arbeta med folk istället för med apor?

– Under mina resor i Afrika har jag sett schimpanser och bergsgorillor. Jag har sett orangutanger på Borneo och för ett och ett halvt år sedan var vi två veckor i Uganda där den vilda naturen fortfarande är vild. Aporna i fångenskap har något dött i blicken. Efter att ha mött de som lever i vilt tillstånd så klarade jag inte av det längre.

Åter till räddningstjänsten. Här har nämligen Lisabel fortsatt sökandet efter utmaningar. Tidigare hade hon bestämt sig för att 2025 skulle bli ett år där hon skulle ta det lite lugnare och göra färre saker.

– Det har redan gått åt skogen. Jag har fått tjänstledigt och börjar utbildningen till styrkeledare i februari.

För att vara brandman genomgår man tester varje år – klarar man inte dem är man ute?

– Ska jag orka vara brandman så är det konditionsträning, gym och pannben som gäller. Träningen är primär, men visst märker jag att för varje år måste jag träna mer för att uppnå samma mål.

Avslutningsvis – vad önskar du dig i julklapp?

– En lycklig familj.

Diana Larsson

Lisabel Persson skickar tråden vidare till Anna Tengberg med frågan: ”Hur ser framtiden ut för din fantastiska gård?”

Foto: Diana Larsson

Om Lisabel Persson

Namn: Lisabel Persson.

Ålder: 50, men känner mig som 35.

Ort: Ljungbyhed.

Familj: Sönerna Neo 15 och Leion 13.

Gör på fritiden: Jag har inte så mycket fritid, men tycker om att träna, vara ute i naturen och åka på skidsemester.

Detta visste ni inte om mig: Jag har jobbat med apor på Skansenakvariet.

Det här glömmer jag aldrig: Det finns ett helt hav att hämta från, men när barnen föddes glömmer jag aldrig. Och tiden när de var riktigt små – jag saknar åren med mina smågrabbar oerhört mycket.

Jag är: Aktiv, glad och äventyrslysten.

Vilken kändis skulle du vilja ta en fika med: Jane Goodall. Hon har forskat på schimpanser och hela hennes liv är fantastiskt.

Fredagsmys eller lördagsfys? Man kan inte ha det ena utan det andra, men jag väljer lördagsfys.

Vilken färg dominerar i din garderob? Jag använder nästan bara arbetskläder så blått och svart.